VM-Guld i USA

Några rader om när pylonlaget grävde guld i USA 2022.

Vi var fem entusiastiska pylondårar som packade våra införskaffade skidboxar och fyllde dom med flygmaskiner och övrig utrustning för att åka över till Muncie, Indiana i USA och delta på årets VM. Tävlingen skulle egentligen ha varit förra sommaren, 2021, men flyttades till detta år då pandemin och dom restriktioner som fortfarande fanns kvar då riskerade alltför få tävlande.

Hela teamet

Laget bestod av: Emil och Gunnar Broberg Pålsboda RFK samt Simon Nyholm Ludvika RFK som piloter. Thomas Nyholm som caller, Ludvika RFK och Teamleader var Börje Ragnarsson från Växjö RC.

Innan avfärd så var det såklart en hel del att fixa med, medlemskap i AMA måste lösas (motsvarigheten till SMFF) och piloterna var även tvungna att ta ett amerikanskt drönarkort. Boende bokades på Best Western i Muncie, ca.15 minuter från fältet. Hyrbil bestämdes att vi ordnar på plats.

Vi flög med SAS direkt från Arlanda till Chicago och checkade in våra boxar som skrymmande bagage. Väl framme gällde det att få tag i en hyrbil där fem gubbar med tre stora boxar och övrig packning fick plats. Bilen vi fick tag på rymde precis skidboxarna med lite Tetris-kunskap. Det var den största trucken som gick att hyra, en Chevrolet Silverado.

Från Chicago till Muncie skulle det egentligen ta ca.4 timmar med bil, men jag tror det tog nästan den tiden bara att köra genom stan. Det var fullständigt trafik-kaos och med snigelfart tog vi oss långsamt fram, vi förstod senare varför. Fredagen vi kom, den 1/7, var såklart inledningen på deras 4:e Juli-firande. En helig dag för dom flesta amerikaner. Och det märktes på trafiken.

Minutiösa förberedelser är nyckeln till framgång

Väl framme checkade vi in på hotellet, det såg helt ok ut. Inte femstjärnigt men helt ok för oss.

Dagen efter åkte vi genom stan mot AMA-fältet som man hade hört så mycket om. Att det var svårt att få riktigt bra fart på motorerna tex, att luften ska kännas tung, och att fältet och anläggningen är enormt stort i våra ögon. Det var ett virrvarr av vägar på det stora öppna fältet där linflygcirklar samsades med IMAC-flygning. Och i en annan hörna tävlade det i skalaflyg. Dessutom finns där ett modellflygmuseum som inte går av för hackor, där allt inom modellflyget finns representerat från modellflygets barndom till nutid.

Klara, färdiga, gå!

Vi hade dom första dagarna en temperatur på runt 35 grader, någon dag uppåt 38. Tillsammans med en luftfuktighet på uppemot 70% blev det svettigt. Både för oss och för prylarna. Våra boxar hade i alla fall klarat transporten bra och vi avsatte den första dagen på fältet till att montera ihop allt, kollade så allt fungerade som det ska samt startade upp motorerna en första gång. Allt verkade helt ok och vi märkte ingen större skillnad på motorinställningarna mot därhemma så det kändes som att vi ”var på banan”. Värre var det för det holländska F3D-laget. Deras prylar låg kvar i Amsterdam och anlände inte till Muncie förrän dagen före registrering och besiktning. Dom fick extra tid av arrangörerna att träna. Och det tjeckiska laget – deras saker fastnade i Chicagos tull. Och eftersom det var den 4:e Juli-helgen hade tjänstemännen i princip packat ihop och åkt hem till sina familjer. Dom fick också till slut sina saker men den här typen av osäkerhet och stress slapp i alla fall vi. 

Nu var det den 3/7. Vi tränade i fyra dagar framöver och förutom att vi i Team Nyholm råkade ut för ett vevaxelbrott så gick det mesta bra. Emil och Gunnar var som vanligt snabba och flög väldigt bra, ett servobyte på en av Emils maskiner gjordes då växellådan inte kändes helt ok. Då vi i vårt team nu var nere på två motorer till våra tre kärror fick vi köpa loss en begagnad motor av Team Guatemala. Det gjorde det hela enklare också till besiktningen då vi återigen hade tre kompletta maskiner med motorer och pipor monterade.

Simon och Thomas

Den 4:e firades det, vi hamnade på en bilutställning mitt i Muncie med rock´n roll i högtalarna. När det blev mörkt lystes himlen upp av ett enormt fyrverkeri, dom är mycket för sådant amerikanarna.

För att få något annat att tänka på så gjorde vi en avstickare till Indiana den 7:e för ett besök på Indiana Motor Speedway. Bara ett fåtal veckor efter att vår egen Marcus Eriksson hade vunnit Indiana 500. En riktig turistvarning var det när vi på ett släp fick åka ett varv runt banan och se vilken enorm anläggning det är. Svårt att ta in att tävlingen tar in över 300 000 åskådare när den körs. Det fanns såklart mycket historik bakom banan, 1909 hölls den första tävlingen. Då dog fem personer, mycket beroende på det farliga underlaget. Åren efter lade man ut tegelstenar, över tre miljoner stenar som underlag….På start och mållinjen finns fortfarande originalstenar kvar som man enligt tradition ska gå ner på knä och kyssa, ”Kiss The Brick”.

Deras bil-museum var också enormt. Läs mer om anläggningen här om ni är intresserade: 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Indianapolis_Motor_Speedway

Den här resan tog hela torsdagen i anspråk. I morgon, fredag den 8:e, börjar allvaret. Nu var det först invigning av tävlingen med lag för lag och tillhörande nationalsånger och sen kvällsvickning i museet.

Simon och Thomas

Dagen efter, lördag den 9:e var det sen dags för officiell träning med alla funktionärer runt banan på plats. Allt gick riktigt bra för alla oss svenskar och vi kunde inte annat än känna oss nöjda inför tävlingen. För att få koll på hur vi låg till på ettan tog Börje en av golfbilarna som fanns tillgängliga och åkte bort och ställde sig på ett strategiskt ställe. Hans rapporter till oss efter flygningarna gjorde stor nytta och gav oss bra tips inför racet.

Den här dagen skulle också alla flygplan och motorer besiktigas och märkas. Ingen av oss hade några problem att få igenom våra saker.

Man kunde närsomhelst efter ett heat under tävlingen råka ut för en stickkontroll. Vikt, insug på motorerna och hjuldiameter var dom väldigt noga med. Ibland ville dom ha en pipa som dom satte i en apparat för att kontrollera dB-dämpningen på dom. Emil bytte hjul på en av sina kärror då det bara var 0,2 mm kvar till minimåttet, och asfalten slet hårt på plasttrissorna.

Emil

Nu var det äntligen dags för race. Söndag den 10:e till och med onsdag den 13:e skulle allt göras upp. Fyra tävlingsdagar med totalt 14 heat var. Att börja hela VM:et med att få en tid, även om det inte är en världstid, är fruktansvärt skönt. Då är man inne i det hela och alla tre svenskar gjorde just det. Fick en tid. Emil visade inga nerver och flög på 57,23, Gunnar på 59,17 och Simon på 62,84. Som jämförelse flög Gino (amerikanen som skulle komma att utmana om totalsegern senare visade det sig) på 60,51. Redan efter den allra första omgången tror jag att amerikanarna förstod att det här skulle bli tufft. Men tävlingen är som sagt lång – och det behövs så väldigt lite, som en cutt eller ett motorstopp så förändras allt. På en tävling med 14 heat får vi ta bort dom tre sämsta tiderna, så det gäller att behålla skärpan in i det sista.

Emil och Gunnar på startlinjen

Både Emil och Gunnar fortsatte i samma stil och flög väldigt jämnt. Gunnar drog på sig en 200-hundring i 5:e omgången och fick även två heat med cuttar men det var allt. Emil hade inte en enda strafftid förrän han kom till det trettonde heatet då han också fick en cutt. Simon genade i omgång fem men i nästa heat, det sjätte, hände det som inte fick hända. Motorn tvärstannade direkt efter start. Och att landa säkert när två andra bålgetingar far runt är inte det enklaste, men det gick bra. Varför stannade motorn? Stiftet visade sig vara helt. Vi beslutade i alla fall att byta motor och flög klart den dagen, omgång 7 och 8 med reservmotorn. Börje började under tiden med att ta isär motorn och det visade sig att silikonutfyllnaden i vevaxeln hade släppt. Hela vevaxeln och portarna i vevhuset var fulla med silikon. Börje är inte den som är den – han lånade gasolflaska av något annat team och värmde ur axeln på plats. Efter en grundlig rengöring av lagren monterades allt ihop och den visade sig gå lika bra som tidigare. Fast nu utan silikon…

Vi låg alla tre bra till, med Emil på första plats, Gunnar var ner på 4:e men klättrade sen upp igen och Simon runt 10-11:e plats. USA var förbi oss lagmässigt under halva tävlingen men det var väldigt jämnt.

Emil och Gunnar

Dag tre fortsatte i samma tempo med heat 9-12. Gunnar låg den dagen på 59-tider och Emil hade som sämsta tid den dagen 58,22! Vi hade fått ganska bra fart med den rengjorda motorn och fick till ett par 58-tider. Under tävlingens gång var det ett par konkurrenter som nosade på topplaceringar. Till exempel holländaren Robert van den Bosch och den unga Bram Lentjes från Belgien. Och strax bakom Gunnar som låg på 3:e plats fanns också Randy Bridge USA, före detta världsmästare och den som innehar det nuvarande världsrekordet. Men många flög bort sig eller fick tekniska problem och för oss svenskar tuggade det på rätt bra.

Guldet klart!

När dag fyra och dom två sista avgörande omgångarna skulle flygas började nerverna komma. Vi visste – med ett stort hejapårop från alla pylonvänner på hemmaplan som satt uppkopplade – att Del Ponte som nu ligger hack i häl på Emil måste flyga sina två sista flygningar på 56-tider för att gå om Emil. Om inte Emil förbättrar sig. Och det är Ponte kapabel till, det visste alla. Och i den första omgången gör han en 56:a. Och Emil drar på sig sin första cutt. Allt skulle alltså avgöras på tävlingens allra sista omgång.  Då flyger Simon på bana ett mot Del Ponte som startar två sekunder senare på bana tre. Amerikanen måste ju satsa allt på ett kort och flyger fruktansvärt fort och tight. Efter ungefär halva heatet är han ifatt oss och försöker flyga om, men då kommer han in i vår berömda ”bad air” och han blir så pass störd av det så han flyger innanför 3:ans pylon. Alla skriker och vrålar ut sin glädje i tältet (utom i det amerikanska hörnet såklart), allra mest Emil som sitter på vagnen och väntar på att få flyga sitt sista heat som han nu kan göra avslappnat på 58,5 sek. Nu var det klart – och vi hade på den senare halvan av tävlingen även gått om USA i lagtävlingen. Så två guld och ett brons till Sverige blev resultatet.

Världens bäste Pylonflygare!

Emil etta, Gunnar trea och Simon åtta.

Det var en väldigt rolig resa där alla bitar till slut föll på plats och vi kunde glada och nöjda packa våra skidboxar igen. Banketten på torsdag kväll gick i Sveriges-anda med en del tal av AMA-folk och jurymedlemmar samt utmärkelser till topplaceringarna. Arrangemanget var bra, med rättvisa bedömningar över lag och just inga protester överhuvudtaget.

Stämningen i laget var på topp under hela resan och att vi fick med oss Börje Ragnarsson som lagledare kan inte underskattas. Hans erfarenhet var guld värt när det drog ihop sig på slutet.

Smolket i bägaren kom litegrann efter tävlingen. SAS ställde in vår direktresa från Chicago-Arlanda på grund av pilotstrejken. Under tiden besökte vi ett flygmuseum plus ett museum i Chicago, tack till våran ”reseledare” Gunnar. SAS bokade till slut om oss två dygn senare än planerat med American Airlines till New York och därifrån Finnair till Stockholm. Förlängning av bilhyran, två extra hotellnätter och en omlastning av boxarna i NY som gjorde att två av tre boxar inte fanns på Arlanda när vi landat. Vår box var borttappad längst. Nästan två veckor efter vi kommit hem dök det upp en Bring-bil och lastade av en trasig och misshandlad skidbox. Jaja, lite får man väl tåla och det kunde ju ha varit värre…

Dom fina bilderna har Wim Lentjes tagit.

Text Thomas Nyholm.